5 År i Marbella; Dags för Förändring?

Posted: 4 oktober, 2018 by bellabrannborn

View this post on Instagram

#marbella at night 🍸

A post shared by Isabelle C. Brännborn (@bellabrannborn) on

Destination Marbella, fredag 4e Oktober 2013.

För fem år sedan idag, släpade jag en 18 kilo tung blekröd rektangelformad väska med två halvkassa hjul genom Kastrup flygplats. I den låg mitt flyttlass; laptop, kläder och skor, rollerblades, en kokbok med mitt favoritrecept på granola och annat onödigt som man tros behöva inför flytt utomlands. Jämte mig, knatade en av mina bästa barndomsvänner med sitt pick-o-pack.

Efter sommaren 2013 sökte jag jobb i Spanien och fick kontakt med en mäklarfirma i Marbella. En plats jag aldrig besökt innan men hört en del om genom en bosatt bekant. Åkte ner under fem dagar för jobbintervju som gick vägen. När jag fick erbjudandet, skrev jag till min vän och undrade om han skulle med. Med noll tvekan i hans svar, började vi leta lägenhet och beställde flygbiljetter. Fjärde oktober, Kastrup flygplats-Málaga aeropuerto.

Två månader senare blev jag med gatuhund och vi firade vår första jul tillsammans, då fortfarande på bortaplan. Idag har jag en annorlunda syn. Idag är Marbella mitt hem; dit jag bokar hemresa till efter några veckor i Asien; dit jag åker ifrån under semestertider; dit jag längtar hem till.

Fem år känns som en klyschig tidpunkt för förändring. Man förlovar sig, man skaffar barn eller köper hus. Fem år och man tänker att ”i år ska jag ta mig fan ta tag i träningen och tappa de där extra fem sambokilona”, man börjar äntligen studera, eller avslutar. Man vill liksom att livet ska gå vidare. Att något ska hända. Man kanske till och med känner att man sitter fast. Nu har jag nått den klyschiga tidpunkten för min hittills största förändring och vad gör jag åt saken? Inte har jag börjat studera vidare, förlovat mig, skaffat en knodd eller ens tankar på att bygga hus.

Så.. Jag flyttar. Igen. Från Spanien.

Till Kuwait.

Ku…what? Vart ligger det? Vad är det ens? Stad? Land? Stat? Det undrade jag med. Med hjälp av google maps lyckades jag lokalisera mig till någonstans i sydvästasien nära Abu Dhabi, Dubai, Qatar och Saudi Arabien. En svinrik pytteliten stat mitt i öknen med den starkaste valutan i världen som kryllar av amerikanska snabbmatskedjor, äckligt luxuösa shoppingcentrum, problem med fetma och 9e landet på lista över mest diabetes och har en medeltemperatur på typ 50 grader under sommarmånaderna.

Om jag är nervös? Det kan du ge dig fan på att jag är. Så nervös att jag misstänker att jag inte har en vanlig IBS uppblossning utan magkatarr. Men försöker intala mig att det är utanför komfortzonen som möjligheter uppstår. Där jag kommer att utvecklas som person, finna min identitet, vart jag vill styra min framtid mot. Bygga upp något. Vad vet jag inte nu, men hoppas få svar på.

Vilket leder oss till det större skälet för obefintliga inlägg på senare tid. Detta erbjudande slog ned som en blixt. De senaste veckorna har bestått av bland annat förhandling, planering, resor mellan Spanien och Sverige, samtal till ambassader, hälsokontroller och visum ansökningar. Det är inte förrän nästa vecka som jag med säkerhet kan spika ett datum för flytt, men planen är i början på vecka 43. Mindre än tre veckor från idag.

Planer fram till flytt
  • jobba på som vanligt med företaget
  • 10 dagar i Sverige
  • Till barndomsvän i Helsingborg och umgås
  • Umgås med familj och vänner och invänta hälsointyg som är obligatoriskt för att komma in i landet
  • Äta ungefär sju kanelbullar på Kanelbulledagen
  • Boka flyg från Stockholm till Kuwait
  • Till Madrid för att närvara vid ett bröllop
  • Marbella för packning och sista fix
  • Besöka UD och Kuwaits Ambassad för visum
  • Helg i Stockholm för utbildning

Vad ska vi göra i ett land med 4,2 miljoner invånare varav över 2 miljoner är utlänningar som åkt dit för att jobba?

Som precis nämnt- jobba. Vi har båda fått lovande och superintressant jobberbjudande. Utöver detta nya jobb, kommer vi fortsätta att utveckla vårat egna företag. Mycket blandade känslor så klart, att flytta till ett land med en helt annan kultur, byta levnadssätt och livsstil. Men som en vän sa, under en brunch på strandpromenaden i Marbella- inget är permanent.

Trivs jag inte, finns Marbella alltid kvar, och Sverige. Detta är en prova-på upplevelse, en möjlighet för mig att vidareutvecklas professionellt och personligt, för oss att skapa en tryggare framtid ekonomiskt och i sig en förhoppningsvis bra och nyttig erfarenhet. Saknaden av min familj och hund är det som tynger mest, men så stor skillnad från att bo i Spanien medan dem befinner sig i Sverige är det ändå inte. Lite längre flygtid bara. Och jag kommer hem under jul och nyår så det blir inte en överdrivet längre period isär.

Utanför komfort zonen är där magi verkligen händer och allt är möjligt, så vill jag tro och tänka.

Kram på er!

No Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *