9 Intressanta Fakta om Mig (nummer 3 kanske är för ärlig?)

Posted: 24 april, 2018 by bellabrannborn

[PS. Man kan nu gilla inläggen. Om ni läser eller ser något som ni tycker om, klicka på inläggets titel, skrolla ner till slutet och klicka på ”LOVE” till vänster. Jag uppskattar otroligt mycket all feedback jag kan få, för att få en inblick i vad ni faktiskt gillar att läsa om. Tack fina ni för att ni vill hänga med mig!]

Var beredd på en del udda ärliga saker om mig som ni kanske inte visste *Host nummer tre*…

Min sambo, likt mig själv, tycker om att skriva. Han tar sitt skrivande dock mer seriöst än vad jag gör. Eller seriöst är inte rätta ordet, men vi skriver av olika syften och därmed är sättet vi skriver på väldigt olikt. Medan han har läst böcker om att lära sig skriva (bland annat ”On writing well”- William Zinsser) och med planen att en dag skriva en bok, skriver jag väldigt frispråkigt, öppet och utan en tanke på att det ska låta formellt eller på något vis styra mitt skrivande och därmed ”mina läsare” åt ett visst håll. Jag skriver vad jag känner för och med de orden som dyker upp under tiden jag skriver inlägget.

Tillbaka till the subject, min sambo har anlitat en, vad kan det heta på svenska, skriv-mentor? En person som håller kurser online i att lära sig skriva och öva. Från mentorn har han fått 15 olika ämnen att skriva om, varav han sedan ska välja ut de fem texterna som han tycker bäst om. Ett ämne var ”skriv tio intressanta fakta om dig själv”, och när man tänker efter, är detta en otroligt svår och utmanande uppgift att göra. För vad jag tycker är intressant, tycker en annan är heltråkigt. Vad jag tycker är heltråkigt, tycker en annan är intressant. Och jag tycker inte att jag generellt är speciellt intressant, utan väldigt alldaglig och ”vanlig”. Jag kanske har gjort saker i mitt liv som majoriteten i min ålder inte har gjort vid de tillfällen, som att bosätta sig ensam utomlands när man är nitton och öppna eget företag som är helt baserat online. Det är händelser som kanske i sig är intressanta, men inte gör dem mig som person intressant för det. Därför kommer jag att göra en lista, med enbart nio saker för jag kom inte på mer och vill inte tvinga fram något halvsjaskigt, men istället helt enkelt kalla den för-

”9 ärliga fakta som ni kanske inte visste om mig”.
  1. Mitt vardagsspråk nu för tiden är engelska. Jag pratar engelska med min pojkvän, samtidigt som jag studerar spanska på högskola och skriver bloggen på svenska samt med min familj och vänner. Detta gör att jag har skapat ett nytt språk: spvengelska. En mix av spanska, engelska och svenska. Ofta glömmer jag bort ord på svenska men kan dem antingen på engelska eller spanska, och skiftar ofta mellan språken. Därmed även en hel del spanska och engelska ord här på bloggen. Isabelle Brännbornstedt?
  2. Jag flyttade till Mallorca fyra dagar efter studenten, därefter Marbella och har sedan jag flyttade hit bott i 6 olika lägenheter, ett townhouse och en villa. Nej, jag är inte eskort haha. Kan låta så, men mitt första lägenhetskontrakt var enbart på 6 månader och därefter var det otroligt svårt att hitta ett fast kontrakt då högsäsongen närmade sig och de flesta vill då hyra ut veckovis för att mjölka pengar, samt att jag hade hund vilket ibland kunde vara svårt att hitta en lägenhet som tillät.
  3. Började med P-piller när jag var sexton… Döm mig inte för den här, så löjlig grej men känner ändå att jag vill berätta för er om stunder där mitt självförtroende inte helt har varit på topp heller haha… Men när jag var sexton år så gick jag en dag till ungdomsmottagningen, ljög om att jag hade ett stabilt förhållande sedan ett halvår tillbaka och bad om att få recept på p-piller, enbart i hopp om att få någorlunda större bröst…*insert slå handen i ansiktet emoji*. Men en tonåring som ska börja gymnasiet och med gener där varenda hormon man har i kroppen sätter sig på nederdelen (rumpa, höft och lår) och totalt platt upptill, var detta en tuff tid. Man ville ju liksom se kvinnlig ut, vuxen. Proportionerlig. Hallå, man skulle börja gymnasiet? Såhär flera år senare hör jag ju själv hur jävla idiotiskt det låter och undrar hur faaa*n jag tänkte, att frivilligt stoppa i sig mer hormoner än man redan har enbart för utseendet, vid så pass ung ålder. Kan meddela att några större bröst fick jag inte, möjligen lite, men jag gick också upp 7kg i vikt och var konstant svullen. Och idag har jag 0 komplex över mina små koner, tycker om dem. Praise the small cone-boobies!
  4. Mitt första jobb i Marbella var på en mäklarfirma, och har därmed jobbat inom branchen i över två år innan jag hade tappat intresset och fått nog.
  5. jag har en typ av pigment-fläck jämte min läpp, som blir vit och bucklar ut lite när jag fryser. Vilket är typ alltid.
  6. Jag kan inte småprata och mingla. Det är en kamp för mig och jag känner mig ofta tvingad. Jag är en lyssnare, och har alltid varit den som mina vänner kommit till med problem, vilket kan vara ett skäl till varför jag själv aldrig tog tag i mina egna utan sköt dem under mattan, eldade upp dem, för att vara andra till lags. Jag menar, det är ju mina problem. No biggie really, jag kan ju tänka på det när jag är själv och har tid. Men sen blir det ju aldrig så, och tillslut blåser den askan upp och allt slår en i ansiktet på en gång istället. Med detta menar jag inte att jag inte tycker om att höra på andras problem, tvärt om. Jag vill lyssna på andras problem, diskutera, argumentera, och försöka hjälpa. Och det ger en känslan av värde. Att vi är värt något, att vi är viktiga. I slutändan är detta något som vi flesta åtrår och strävar efter- känslan av betydelse, att vi är viktiga. Jag vill diskutera livet, döden, smärta, sorg, sinnestillställningar. Inte vädret, inte vad jag åt till lunch, inte shopping (som jag för det mesta ändå enbart gör online…). Därför, är ”small talk” inte min grej.
  7. I två år har jag haft problem med hetsätning/bulimi som en typ av ätstörning. Först och främst vill jag understryka att jag inte går ut med det här för att någon annan influencer och bloggare pratar om det för jämnan i sin blogg eller podd och så vidare, hade jag haft en blogg för två år sedan, innan denna personen slagit igenom i influencer-världen, så hade jag skrivit om det. Eller då hade jag kanske inte skrivit om det, eftersom jag var mitt inne i den onda cirkeln själv och därmed totalt försummade och förnekade mitt problem. Men är nu mycket starkare och säkrare i mig själv, och har jobbat de senaste 24 månaderna på att sakta men säkert finna en balans och hälsosam syn på kost. Jag tycker om sötsaker, utan tvekan. Glass är mitt största las(s)t he-he, därefter choklad och smågodis. Men det var inte förrän några år sedan som det började bli ett sjukligt beteende, tyvärr i samma veva som jag började träna mer regelbundet och insatt i hälsa och fitness. Det är mycket vanligare än vad man kanske tror och hör inom träningsindustrin, och flera lider av hetsätning/bulimi som en ätstörning. Bulimi förresten behöver inte enbart vara att man kräks upp maten, utan att man hetsäter och sedan försöker göra av med energin på något sätt vilket var mitt fall. Jag la mig på dagligt underskott och räknade kalorier samt tränade intensivt. Hade jag haft en frossa dagen innan, så brukade jag lägga mig på ett löjligt underskott av kalorier dagen efter samt extra cardio för att väga upp. Riktigt så fungerar ju inte kroppen. Eftersom denna typ av ätstörning är enkelt att dölja, pratar vi gärna inte om det högt då många anser att just hetsätning inte går att diagnotisera som en typ av ätstörning utan det är bara att ”Sluta” och ”inte ge efter suget”. Det är inte så enkelt att sluta bara sådär, utan något man måste jobba på. Dag in och dag ut. Jag har väl aldrig riktigt erkänt det här för någon annan, helt enkelt  av rädsla, rädslöa för att bli dömd, att inte tas på allvar. Det är nog det värsta. Att när man väl öppnar upp sig och delar med sig utav något som sitter så långt inne och plågar en, inte blir tagen på allvar. Det går in genom ett öra och ut genom det andra. Om intresse finns så har jag i planerna att dedikera ett inlägg enbart till mina egna erfarenheter och svara på när/hur/vad/varför, men för att ge er en liten inblick hur det kunde se ut: Måndag till fredag åt jag exceptionellt (i mina egna ögon). Broccoli 3 gånger om dagen, minst 500g, helst 600g, vilket betyder att jag åt broccoli till frukost. Jag vägde min mat och dokumenterade i en app där man kan sätta in sitt dagliga kalorimål och då hur mycket protein, fett och kolhydrater inom detta nummer som man har valt. Gick jag tio gram över det dagliga intaget, så reducerade jag med tio till tjugo gram dagen efter. Jag åt otroligt ”rent” och samtliga måltider bestod av broccoli med fisk, kyckling eller kött ibland samt sötpotatis då och då. Hade även en inbankad rädsla för kolhydrater och trodde att dem var boven i det hela (så ofantligt dum man kan vara mot sig själv ibland). Då och då kunde jag unna mig mörk choklad på kvällarna, enbart 85%-92%. Helgen kom, jag åt lika exceptionellt under lördagsförmiddagen, men då min sambo ofta jobbade helger, så var vi för det mesta hemma på kvällarna och kunde då köpa hem några olika glassmaker framför en film eller liknande. Ofta brukade jag bara ta lite, äta ur en skål och sedan vara nöjd. Det han inte visste, var att när jag sedan tog ut glassarna till köket och utom synhåll, kunde sätta på kranen för att undvika ljud, och stå och frossa i mig resten. Det fanns inget stopp även fast jag redan mådde illa innan jag började. Jag gjorde det tills det var slut eller enbart lite kvar, lät smälta, och ställde glassen upp och ner i frysen (på så sätt om han skulle få för sig att öppna den ser det ut som att det fortfarande är mycket mer kvar när den frys vid igen än vad det egentligen är). Därefter kunde jag äta vad fan jag kom åt, kvittade om det var bröd, juice, jordnötssmör, mörk choklad (hur gått är det egentligen att slänga i sig 100g 85% choklad på en gång…) med mera. Jag åt och åt, och tänkte att jag kunde lika gärna göra det nu eftersom jag redan hade ”fuckat upp” min träning och hälsosamma strikta kost (som inte alls var så hälsosam mentalt). Dagen efter, när han gick till jobbet igen, slänga jag de gamla eller stod och åt upp dem på morgonen precis ovanför papperskorgen med tanken ”bara en sked”, vilket aldrig blev bara en, åkte sedan och köpte nya för att inte bli påkommen. Veckan som kom bestod enbart av ångest, en horribel magsmärta och illamående då jag är känslig för mjölkprodukter och hetsträning. Detta är bara ett scenario, det finns fler och nu när jag känner att jag kan vara helt öppen med detta och inse att det inte på något vis är ”vidrigt beteende” eller en skam gärna delar med mig i hopp om att kanske få någon annan därute att inte känna sig lika ensam. För vi är flera, det är jag hundra på. Vill avsluta med att påpeka att detta inte är något som någon i min närhet hade kunnat ändra på på något sätt. Jag menar herregud, inte ens min sambo hade en aning om vad som hände bakom hans rygg! Detta är helt mitt eget fel, att jag inte delade med mig. Mest för att jag själv förnekade mitt problem. Jag har världens bästa familj och nära vänner, mer kan jag inte önska mig.
  8. En stor dröm som jag har haft sedan tonåren är att utbilda mig till kriminolog och därmed även mitt drömjobb. Även psykolog, men på senare år lutat mig mer och mer åt kriminologi. Att studera hur psykopater faktiskt fungerar, att titta på dokumentärer där några av de största psykopaterna och brottslingarna klassas på en ondske-skala från 1-20 (hur onda dem är genom de brott dem har begått) av en psykiatriker i USA, att läsa böcker och lyssna på podcasts om sanna berättelser från stora omskakande fall, är något av det mest intressanta jag vet. Just den dokumentären jag nämner, är så otroligt fascinerande på något sjukligt sätt, där vissa mördare levde dubbelliv. Dem var kallblodiga brottslingar som under flera årtionden brutalt misshandlat och mördat, samtidigt som i en annan stad hade fru och barn och hette något helt annat. Dem går också in djupare i dokumentären hur vissa människor kan bli på det viset, och de typiska dragen för en psykopat. Det finns flera psykopater bland oss än vad vi tror. Ofta har många av dem mest framgångsrika dessa drag, men som aldrig går så långt att dem skadar andra. Jag tror dock inte att chansen är så stor att jag kommer bli kriminolog eller psykolog. Men man vet aldrig hörni! Det är aldrig försent!
  9. Jag har aldrig känt ”moderskänsla”, alltså viljan att ha barn. Och gör det fortfarande inte. Nu är jag bara 24 år och sånt där kommer säkert ändras plötsligt. Men jag har aldrig känt behovet att skaffa egna barn, utan varit mer insatt på karriär, att bygga mitt egna liv och att vara självständig. Ett skäl kan vara att vid 12 års ålder hade jag redan tre syskonbarn och ett till påväg, samt att jag har två till bröder som är x antal år äldre än mig och därmed minst två till än så länge. Jag älskar barn, jag älskar mina syskonbarn. Men min äggstockar har helt enkelt inte funnit det så intressant ännu.

Kram på Er!

Xx

1 Comment

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *