Jag har ingen Ätstörning, eller?

Posted: 3 maj, 2018 by bellabrannborn

Under min barndom har jag alltid varit en nätt och smal tjej. Väldigt benig under hela låg och mellanstadiet, med dålig hållning. I högstadiet förändrades inte det så mycket heller direkt. Jag började komma in i puberteten, men min kroppsform gjorde inga drastiska förändringar. Jag var fortfarande en spinkig tonårstjej med långa raka ben som aldrig hittade ett par jeans som passade, och fick ofta höra hur smal jag var. Och jag var smal, trettionio kilo i årskurs sju. Jag tror att jag började gå upp lite efter puberteten och låg på runt fyrtiofem kilo i åttan. Men fortfarande utan några som helst former, fortsatt dålig hållning och i andras ögon var jag spinkig och ”sååå smal”. Och jag åt. Mycket. Utan någon som helst tanke på vad jag stoppade i mig. Jag ska dock påpeka att jag är uppvuxen i ett hem långt ifrån affärer som gjorde att jag aldrig kunde ta cykeln till affären för att köpa godis eller liknande. Utan vi åt det som fanns hemma, och godis fick vi aldrig tillgång till förrän någon dag på helgen. Att äta på Mc Donalds inföll enbart vid väldigt speciella tillfällen, om vi var iväg på någon längre resa i landet eller liknande. Vilket jag idag är väldigt tacksam för då jag tror att detta har gett mig en annan inblick på skräpmat och godis, jag väljer helst ett annat alternativ till snabbmatskedjor om möjligheten finns då Mc Donalds aldrig har varit ett självklart val i min uppväxt och jag tycker inte inte direkt om smaken speciellt mycket heller. Har aldrig godis liggandes hemma. Problemet med att få höra att man är så smal, är att i den åldern är vikt känsligt, kroppsform är känsligt, ens kroppsuppfattning är känsligt att både tänka och prata om. Många tar för givet att man vill vara smal, och att det då är okej att påpeka att man är det. Men man får absolut inte påpeka att någon är överviktig. Vilket är samma sak, bara omvänt. Jag tog alltid otroligt illa vid mig när jag fick höra saker som ”så mycket som du äter så borde ju du väga mer”, ”men du som är så smal, varför äter du inte mer?” och så vidare. Jag försökte gå upp i vikt men det gick inte. Min ämnesomsättning brände allt jag slängde i mig direkt. Jag började hata min kropp. Hur okvinnlig den var. Hur jag aldrig ”såg bra ut” i jeans, fick alltid köpa jeansleggings då tighta jeans var modernt och leggings var det enda som satt tight vid de flesta områden. Jag hade liksom inga lår direkt, utan var ganska så rak och platt ”rakt igenom”. Något som jag idag inte kunde brytt mig mindre om, och om jag hade kunnat säga något till mitt yngre jag så hade det varit att sluta bry mig och ta åt mig så mycket, saker kommer förändras. Kropp kommer förändras. Ditt synsätt och tankesätt kommer att förändras.

Framspolning till gymnasiet. Jag nämnde i det här inlägget en ärlig sanning om hur jag började med P-piller i hopp om att de där från russinen på överkroppen i alla fall skulle börja växa till sig lite… Tragiskt, jag vet haha. Men livet som tonåring var hårt, börja gymnasiet, fortfarande spinkig och platt, nya människor och intryck, identitetsförvirrad och så vidare. Kanske att p-pillerna gav mig lite mera former, men mycket mera vikt. Jag svullnade upp rätt rejält, och gick upp över tio kilo. Mycket satte sig faktiskt i mitt ansikte, men även en del runt midja och lår. Detta är något som är vanligt för kvinnor med mycket hormoner/östrogen i kroppen, att fett gärna sätter sig på lår, rumpa och armar. Ett tips för er som känner att ni har svårt för att tappa fett runt dessa områden men enkelt runt andra ställen på överkroppen som till exempel framsida mage, armar och ansikte, och därmed kan vara östrogen-dominant, är att äta livsmedel som reducerar östrogen-dominans så som korsblommiga grönsaker, vissa fröer och så vidare. Dricka mycket vatten med, tre liter om dagen helst. Kan gå in lite djupare i just detta i ett senare inlägg om så önskas?

Tillbaka till min kroppssyn under gymnasiet och när min kropp faktiskt började förändras. Jag gick, som nyss nämnt, plötsligt upp mycket i vikt. Jag tränade fotboll flera dagar i veckan och åt inte sämre men en vanlig biverkning med P-piller är just ökad vikt och uppsvullnad (mycket vätska). Arton år började närma sig, och jag festade mer. Mycket hormoner i kroppen och sedan alkohol på det gjorde inte saken bättre direkt. Jag gick alltså från att vara spinkig, formlös och dålig hållning till nu lite pluffsig, mer fett på lår och mage men fortfarande väldigt platt överkropp och dålig hållning. Förändringar tar hårt på ens psyke i den åldern och jag har nu kampats med konstant vilja att förändra min kroppsform sedan senare tiden på mellanstadiet, från att vilja ha mer fett på kroppen och former, till att istället titta på gamla bilder och undra vad fan som hände. Det har alltså varit en ständig kamp i mitt huvud om hur jag borde se ut, istället för att försöka acceptera mig själv, vem jag är och hur jag ser ut. På gymnasiet gick jag till sjukgymnast för att fixa till min hållning och fick övningar som jag skulle göra, vilket passade bra då jag även hade fått jobb som receptionist på ett nyöppnat gym i Växjö och därmed också började träna på gymmet. Som i sin tur blev början mot en snällare kroppsuppfattning och hälsosammare livsstil. Jag gick till exempel inte på alla studentfester, då jag inte ville förstöra min träning. Jag mådde bättre både psykiskt och fysiskt, och jag valde hälsosammare alternativ till mat. Jag började även experimentera med lite olika typer av dieter så som LCHF och 5:2, vilket däremot kanske inte var så bra då jag blev lite hjärntvättad och rädd för kolhydrater då dem var ”den stora boven” i det hela. Och 5:2 dieten klarade jag väl av i en vecka max, inte en hållbar livsstil när du går i skolan med fasta schematider…

 

När började då mina problem med hetsätning/bulimi ta vid? Detta skedde inte förrän några år senare. Jag skulle nog vilja påstå att det började för ungefär tre år sedan och höll på till och från i två år. Vid det tillfället, hade jag flyttat utomlands till Marbella, börjat på ett nytt gym från en framgångsrik kedja som är känd för sina ”transformationer”, alltså PT klienter som har förvandlat sin kropp dramatiskt på x antal månader. Otroligt duktiga och välutbildade personliga tränare och kedjan i sig har gym som enbart är för personlig träning, man kan alltså inte bara gå in, köpa ett medlemskap och börja träna utan du måste köpa personlig träning. Gymmet i Marbella var deras enda undantag där man kunde träna som på ett vanligt kommersiellt gym. Men det var dyrt, och gymmet i princip kryllade av vältränade, otroligt starka och snygga kvinnor och män. Och när man är omringad av vältränade människor så är det lätt att jämföra sig och därmed bli påverkad. Vilket jag gjorde och blev, och började både träna hårdare men också med strikt diet. Jag har absolut inget emot att vilja dieta, men vid tjugo års ålder kan det nog lätt bli för maniskt, för besatt liksom. Man är fortfarande ganska skör, har inte riktigt hittat sig själv ännu och lätt för att bli påverkad av omgivning och miljö. Jag började äta broccoli till varje måltid, jag vägde all min mat och räknade kalorier som jag sedan la in i en app för att veta hur mycket jag hade förbrukat under dagen, jag följde vissa kalorimål för hur många gram protein, fett och kolhydrater jag skulle äta dagligen och begränsade vilken typ av mat som jag tillät mig själv att äta. Jag begränsade alltså all typ av mat som var påstådd som ”dålig” mat- socker, transfetter, gluten, även mjölkprodukter med mera. Detta gjorde att jag i princip åt samma torra trötta måltid dag in och dag ut, utan att för en sekund faktiskt tycka om vad jag stoppade i mig. Jag tappade fett snabbt då min kropp anpassade sig och var nere på runt 55 kilo (vägde 62-63 kilo när jag vägde som mest), jag kände mig så klart mycket bättre inifrån och ut men hade sakta men säkert skapat ett problem- bulimi och hetsätning. Ni förstår, att när man åt som jag gjorde, när man begränsade så många olika typer av livsmedel, blir man ”rädd” för mat istället. Och därmed rädd för sociala tillfällen. Jag gick aldrig ut och åt lunch med vänner eller middag med min pojkvän. Och var jag tvungen, så tog jag alltid det lättaste på menyn, även om jag bokstavligt talat suktade efter fajitas på Hard Rock Café eller en matig wrap till lunch. Efteråt försökte jag lägga in i appen ungefär vad jag åt och hur mycket, för att veta hur många kalorier jag förbrukade under den måltiden för att veta hur mycket jag ”hade kvar i reserven”. Börjar det sakta låta som ett sjuktligt beteende? Det blir värre.

Träningen gick bra, dieten gick bra. Jag tappade mycket underhudsfett och blev mer tonad. Men jag gillade inte min träning direkt, då jag enbart fokuserade på att bränna, maten ska vi inte ens prata om. Bestod av broccoli morgon middag kväll, och kyckling, fisk eller magert kött. Jag åt inte vad man kalla för ”frukostmat”, utan varje måltid var och bestod av något av det jag precis nämnde. Ibland ägg också. Och min hetsätning hade sakta men säkert börjat ta form. Ni har kanske hört om så kallade ”Cheat meal”? Man dietar strikt under veckan, men tillåter sig själv att ha en måltid som oftast infaller på en helgdag, där man får äta vad man vill. Oftast någon typ av skräpmat som pizza eller burgare eller typ dessert, glass eller godis. Detta började jag ”tillåta” mig själv att ha. Problemet när man gör något sånt här, där man tillåter sig en typ av mat som man anser är dålig för en, men sedan är superstrikt under resten av veckan, triggar det istället igång ett maniskt beteende. När jag hade mina så kallade fusk-middagar som oftast inföll på lördagar då jag inte tränade på söndagar vilket mitt mående då inte skulle påverka min träning (jag blev ofta väldigt illamående, fick otrolig magvärk som höll i sig flera dagar och en mage som ej fungerade), åt jag vad jag nu valde att äta vilket oftast var pizza och glass. Eller bara glass. Problemet här är, att istället för att äta tills jag blev nöjd och mätt, fanns det inget stopp. Med baktanken att detta är den enda gången jag får äta det här på hela veckan, blandat med ångest över att jag alltid åt för mycket och därmed mående som jag nämnde nyss. Det andra som hände var att, jag ofta kom in i ett nytt tänk, vilket var ”fuck it” tänket. ”Fuck it, jag har ändå förstört den här veckans träning och diet så jag kan likaväl fortsätta” vilket ledde till hetsätning. Jag började med en sak, men sedan rensade skafferiet så att säga. Jag kanske började med en skål glass, men fanns det glass kvar, kunde det ta 15 minuter sen avslutade jag den glassen. Ibland en Ben & Jerry, ibland två. Utan överdrift. Samma dag. Eftersom jag visste att jag enbart hade en måltid på mig att äta glass, så kunde jag köpa två då jag inte riktigt visste vilken jag var sugen på (läs: jag ville alltså helst köpa alla smaker och äta alla) och därför istället kom hem många gånger med två. Som gjort för katastrof. Hade jag sedan 85% mörk choklad hemma, kunde jag avsluta den (hur gått är det egentligen att äta mycket av så pass mörk choklad??), följt av vad fan jag kunde hitta rent ut sagt, även fast jag hade börjat bli illamående för längesedan, övermätt och noll sug efter mat. Men det var som att min hjärna blockerades, jag slutade tänka, slutade känna efter. Jag gick på autopilot och kunde inte stanna. Dagen därpå mådde jag alltid så otroligt dåligt, hade jag inte haft sådan fobi för att kräkas som jag har haft sedan barndomen (en rätt så rolig historia), så kan jag ganska säkert säga att jag många gånger istället hade stoppat fingrarna i halsen än att må så dåligt som jag gjorde dagarna därpå. Men istället för att göra det, försökte jag kompensera på annat vis- genom träningen och diet. Jag tränade hårdare, la in lite fler cardiopass i veckan och var ännu striktare veckan som kom. Dagen efter en binge (ett tillfälle där jag hetsåt) så ”underåt” jag ofta, alltså la mig på väldigt lågt kaloriunderskott.

Den här onda cirkeln pågick sedan under cirka två års tid, i hemlighet, innan jag tillslut insåg mitt problem, accepterade det och började jobba på att sakta men säkert förändra mina vanor och min relation till mat och träning. Att finna den där balansen mellan en hälsosam men ändå avslappnad och tillåtande livsstil där jag kan unna mig när jag känner för det, ha en middag med vänner och familj utan att hetsa över vad jag stoppar i mig och det allra viktigaste- ångesten. Något som jag idag har lyckats väldigt bra med. Jag har fortfarande demoner som sitter på axeln och gärna försöker förstöra min framgång, och kan ibland falla tillbaka in i cirkeln. Men det är inte alls på samma nivå som när jag var fast i detta helvete och jag kommer ur det lika snabbt som det faller in. Detta mycket tack vare att jag har ändrat mitt synsätt på kost, och unnar mig lite när jag känner för det utan att överdriva samt några trick som har hjälpt mig otroligt när suger smyger på. Att komma ur en ätstörning är inte enkelt, något jag tror är svårt att bli helt kvitt med. Bara att ta första steget är svårt, för det är här du måste inse att du har ett problem, och därmed acceptera det. Att inse är svårt, men att acceptera är ännu svårare. Och svårast är nog att be om hjälp för våra problem. Jag tror många av oss har tänket att man är svag om man söker hjälp för problem man har. Att man är vuxen och borde kunna lösa det själv. Så fel man kan ha ibland.


Jag hoppas att jag, med att ha öppnat upp mig om mina erfarenheter av bulimi och hetsätning, kan kanske få någon annan att inte känna sig lika ensam. För det gjorde jag. Jag fick för mig att det bara var jag som hade denna typ av problem, att alla andra verkade ha så välbalanserad livsstil och syn på kost och så enkelt kunde hålla en nyttig diet. Men så är det ju inte alls. Önskar ni, så delar jag gärna med mig i ett senare inlägg hur jag kom ur mina problem med hjälp av olika praktiska trick för att styra bort och distrahera det här maniska beteendet. Jag vill också trycka lite extra på att ingen i min närhet hade kunnat göra något för att förhindra eller hjälpa mig på något sätt, då jag för det första bor långt ifrån min familj och vänner, och för det andra dolde det väl. Min sambo visste inte om hur stort problemet faktiskt var, mer än att jag ofta var väl medveten om vad jag stoppade i mig och hur mycket, men skämtade bort det. Och mina hetsätning-episoder skedde när han antingen var iväg, eller inte i närheten. Jag kunde göra det i köket när jag visste att han satt i sovrummet och jobbade.

Här kan ni läsa om vilka olika typer av ätstörningar som finns diagnostiserade och typiska beteenden: https://atstorningar.se/olika-typer-av-atstorningar/

 

Ta hand om er!

Xx

No Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *