Kan Man Dö av Uttråkning?

Posted: 12 juni, 2018 by bellabrannborn

Jag älskar att flyga. Varför älskar jag att göra något som är så långtråkigt? Under en flygtur är vi isolerade från all kontakt med omvärlden (med undantag för flygbolag som erbjuder wifi) och begränsad tillgång till underhållning. Vi sitter inklämda bland okända och undviker helst att behöva röra på oss. Till större delen av tiden sitter vi på en och samma plats, tittar var 5:e minut på klockan i tron om att minst en halvtimme har passerat och har as tråkigt. Vad är då inte bättre än att försöka vara kreativ?

När jag flyger – vilket har skett mycket de senaste två åren – tar jag alltid med mig papper och penna i mitt handbaggage. När as-tråkigheten slår in (sker oftast i kön till boarding), blir jag istället kreativ och många idéer dyker upp. Under flygresorna löser jag världsproblem och skapar frid på jorden, typ. Dessa lösningar verkar dessvärre inte riktigt nå fram när jag väl landar, men andra handlingar som hur jag kan utveckla och förnya företaget, studerar marknadsföring eller andra kunskaper som kan hjälpa mig, sätt att skapa content eller övar på att skriva ger desto bättre resultat. Detta inlägg skriver jag i luften, påväg till Marbella från Köpenhamn, inklämd mellan två karlar med några spray för mycket av parfym men för få drag med tandborsten och som verkar tycka det är okej att ta upp båda armstöden.

Några timmars avskärmning från sociala medier och helt ur kontroll av vad som sker eller kan ske i omgivningen är för mig några timmar av frihet och avslappning. Vi är idag så förlitade på tekniken och dess möjlighet att hjälpa våra behov och lösa våra problem; sjuka? Google vet allt. Vill vi hitta matställen i en ny stad? Kolla topp 10 på Trip Advisor. Söker godkännande? En selfie på Instagram fixar självfötroendet för stunden. Kåta? Swipa lite extra på Tinder. Uttråkade? Netflix. Idag lämnar vi ytterst lite till ovissheten. Vi vill ha kontroll över allt, och går hellre de extra stegen för att få det, än att bara sluta bry oss och låta det osäkra ske, go with the flow. Ett klassiskt exempel av vad jag talar om: dagliga väderprognoser. Varje dag tittar vi på hur vädret för dagen och kommande vecka ska bli, speciellt under semester och sommartider. Vi vill ha full kontroll över hur vi kan planera våra dagar och utnyttja tiden till fullo. Hur ofta håller väderprognoserna vad dem lovar? Ytterst sällan. Hur ofta kan vi kontrollera väderförhållanden? Aldrig. Ändå fortsätter vi, dag efter dag, att titta på vädret. Vi klarar inte av att ”leva i ovisshet”.

Samma gäller hur vi hela tiden suktar efter tillfredställelse. Det är så lätt idag att tillfredställa oss själva på varje plan. Vi behöver inte längre gå till affären för att hyra en film, träffa vänner fysiskt för att spela spel tillsammans då vi nu kan spela mot eller i team över nätet. Vi behöver inte ens möta andra människor för att handla mat! Bara att beställa hem vad man vill ha i en matkasse, betala online och låta distributören ställa påsen utanför dörren. Simple as that. Dejtar vi ens idag, eller går ut för att träffa nya människor? Pratar vi med okända på gatan eller uteserveringen, utan behovet av att poppa några flaskor vin innan?

Lite hederlig uttråkning finns inte på tapeten, något som jag tror kan spela en viktig roll för oss mentalt. Vi behöver få vara uttråkade lite då och då, låta hjärnan vila. Stanna upp i nuet. Inte konstant vara tillgängliga och uppkopplade, ständigt mottagliga för information i olika former så som Instagram, Snapchat, Facebook och Netflix. I risk för att låta som en bitter kärring, är jag tacksam över att ha fått uppleva en barndom där internet fortfarande var nytt; att koppla upp sig tog några minuter, fick max surfa en halvtimme och enbart efter klockan sex på kvällen då det var billigare. Tekniken styrde inte oss. Vi lekte lekar på sommarkvällarna, möttes upp och spelade fotboll, grillade vid en sjö, timmar på någons studsmatta, sanning eller konsekvens, sålde lotter som sommarjobb vilket för övrigt var as-långtråkigt, höll i discon och dansade tryckare – vem som skulle dansa med vem gjordes upp i förväg mellan de som höll i discot så att killarna som var intresserade i någon kunde se om de hade en chans för romans – gömde 2,25% cidrar från Konsum i skogen och smygtestade, spenderade hela sommaren på ortens lokala bad och levde på glass och pommes med pommeskrydda från Badets café (dra mig baklänges vad gott det brukade vara att ösa på med pommeskrydda och doppa i ketchup!). Detta är hur jag minns mina somrar på mellanstadiet och lite in på högstadiet. Sker detta fortfarande? Jag har svårt att tro det tyvärr.

Netflix brukade enbart vara tillgängligt med internet uppkoppling och därmed otillgängligt vid flygresor, men nu finns möjligheten att ladda hem avsnitt – igen ett nytt sätt att inte tillåtas vara uttråkad. Inte ens under en flygresa på 3 timmar kan vi låta hjärnan ta en mental paus, då vi beter oss som om tre timmar är ett helvete att ta sig igenom utan en podcast i öronen eller en serie att titta på. Och vi har all möjlighet i världen att titta eller lyssna exakt på det vi vill, det som kommer ge oss maximal tillfredställelse för stunden. Längre spelas inte en film på gemensamma 10 tums skärmar nerhängandes från taket på flygen där bara slumpen kan styra vare sig vi kommer ha en okej flygresa, eller tråkig. Varför är det så tabu att vara uttråkad idag? Varför måste vi mata oss själva med information varje minut, kommer vi dö av uttråkning? Har ännu inte hört talas om något sådant fall men rätta mig om jag har fel. Är vi så beroende av tillfredställelse att vi måste låta andra kontrollera våra behov genom podcasts eller serier istället för att ta tillfället till att reflektera, uppskatta, spela kort, kanske få till en powernap, brainstorma, läsa en bok, eller bara njuta av känslan att vara helt utom kontroll och okontaktbar? Jag tog detta tillfälle till att göra något som passionerar mig- att skriva. Plötsligt har två timmar av resan redan gått, och jag känner en större tillfredsställelse än om jag låtit Netflix eller mobilspel stilla min uttråkning. Och utan att veta om grabben jämte mig förstår svenska, låter jag mig själv tro att hans ljudliga snarkningar tyder på att han kastade ett öga på mitt skrivande och helt enkelt embraced the uttråkning han med!

No Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *