30-Dagars Skriv Utmaning #2; Barndomskomplex

Posted: 25 juni, 2018 by bellabrannborn

Jag minns ingenting. Det känns som att mina första 4-5 år i livet inte hänt. Många i min omgivning kan berätta om minnen från när de bara var några år gamla. Enligt min ena brorson så hände allt honom när han var ”typ 3”, och som ofta stämmer. Visst har jag svaga minnen från dagis, men kan inte referera tillbaka till specifika händelser. Dag två av denna skrivutmaning var ”ditt tidigaste minne”, vilket blir knepigt då jag inte har konkreta minnen av mina första år i livet. Vad jag kan berätta om dock, är ett komplex jag under min barndom och tonår präglades mycket av, som kan ha spelat stor roll till vart jag är och gör idag.

Jag är uppvuxen mitt ute i Ingenstans a.k.a en liten by i Småland, med 6km till närmsta ort och mataffär. Något jag avskydde som yngre. Jag kände mig utanför, udda, fast. Jag kunde inte bara cykla till en kompis när jag ville, eller till affären för godis eller glass. Jag var beroende av mina föräldrar för precis allt, och avundades mina vänner som kunde träffas spontant på eftermiddagarna och hitta på lekar utomhus, hoppa studsmatta, kolla på film eller träffas på det lokala badet på somrarna. En simpel sak som att dem kunde gå hem för middag, och sedan mötas upp igen. Så var inte fallet för mig och hur löjligt det än låter idag, påverkade dessa små händelseförlopp mig mentalt.

Ordet ”bonde” var känsligt. Ibland fick jag höra det från andra. Hur jag nu kunde vara en bonde enligt vissa, vid 10-13 års ålder, bara för att vi bodde på landet förundras jag över än idag. Enligt Wikipedia är begreppet ”Bonde” en person som arbetar inom jordbruk. Ordet är synonymt med orden lantbrukare eller jordbrukare. På vår ”gård” hade vi två överviktiga Shetlandsponnys, två katter som min bror lite spontant tog hem en dag när jag var si sådär 8 år, och en Chesapeake bay retriver. Inget man kommer så långt på som jordbrukare… Visst, vi hade faktiskt en lada, halvt förfallen som erbjöd hästarna tak på vintrarna och förråd till all gammal skit en familj på 7 personer samlar på sig. Men såhär tänkte jag såklart inte vid den åldern, utan tog istället åt mig och orättvist beskyllde mina föräldrar. Sa till exempel ofta hur jag aldrig skulle kunna tänka mig att bo sådär när jag blir vuxen med svaret ”så sa din storasyster med”. Min syster har alltså byggt ett hus cirka 5 minuter från vårat barndomshem i samma by. Jag själv går i tankarna att vilja köpa ett renoveringsobjekt därute på vischan om några år. Karma kommer tillbaka och slår er i ansiktet, förr eller senare. Några sådana var precis vad jag hade kunnat behöva under min ungdom, mina föräldrar var för snälla.

Jag kan inte påstå att jag var ”mobbad” för vart jag bodde, men kände så ibland då jag inte bodde som de andra. Vi var två stycken i min klass som bodde ”utanför”, men jag bodde längst bort och därmed kände mig mest udda. Jag lät mina tankar påverka mig själv negativt.

Under låg- och mellanstadiet gick jag i en skola med kanske max 50 elever? Vi pratar alltså om en ort med runt 1000 boende, och klasserna var ofta ihopslagna som 3-4:or, 5-6:or och så vidare. I min årsgrupp var vi 9 elever, med några fåtal som flyttade dit och lika snabbt flyttade ifrån igen. Precis de 9 snorungarna som började fritids tillsammans och som bott i Kosta i alla år, gick ut 6:an tillsammans. Högstadietiden närmade sig och det var dags för oss att börja i ny skola på ny ort. Högstadieskolan bestod av elever från de fyra orterna som tillhörde kommunen. 7:an var mitt absolut svåraste år för självförtroendet och vart jag bodde spelade stor roll. För det första så var vi från de tre andra orterna tvungna att ta kollektivtrafik till skolan- buss. Från mitt hem, tog det mindre än 10 minuter till skolan så vad kunde jag möjligtvis se som ett problem med det här då jag fick sova längre än de andra, drömmen för en tonåring? Jag var sist på, och ensam. Igen, något som låter så löjligt idag men som jag då tyckte va ett otroligt smärtsamt moment, varje dag. Känslan av att bli uttittad av 1-6 år äldre personer då man hoppade på sist. Jag fick för mig att alla på bussen dömde mig, och kände mig mindre värd. Idag kan jag nog med 90% säkerhet att det inte var en enda jävel som brydde sig, och jag hade aldrig några problem med att skaffa nya vänner under högstadietiden. När dem fick reda på vart jag bodde, verkade dem aldrig ha några som helst problem med det heller. Men jag drog mig verkligen för att behöva berätta för nya människor som kom in i livet att jag bodde på landet, ännu mindre bjuda hem dem. Samtidigt blev det enklare för mig under denna tid, då det inte längre bara var jag som bodde utanför, utan vi hade flera i vår klass. Där familjen dessutom faktiskt jobbade inom jordbruk. Jag kan också berätta att det blev bättre med åren.

Detta komplex, tror jag är grunden till mitt stora behov av självständighet under tonårstiden och än idag. Jag flyttade hemifrån vid 16 års ålder in till Växjö där gymnasiet låg. Jobbade i en sportaffär på sommaren, helger och under lov för att kunna ”försörja” mig själv och då ha ett argument för att få flytta hemifrån. Mina föräldrar har dock alltid varit väldigt hjälpsamma. Och försökt att förstå mig, även när dem inte kunde. Jag är en komplex och komplicerad person utan tvekan, och lider med dem idag för att behöva handskas med en tonårs-Issa haha… Tillbaka till ämnet; jag bodde själv, jobbade mycket och året innan studenten skaffade jag ett till jobb, som receptionist på ett nytt gym i stan. Två jobb, en egen lägenhet och studier på det. Inte alls beroende av självständighet va? För mig, att få bo i en stad med 5 minuters cykelavstånd till gymnasieskolan, gångavstånd till mataffärer och centrum, kunna styra min tid och mitt liv själv var lyx och exakt som jag ville ha det. Även om jag många gånger hade behövt någon närvarande som satte ner mig på jorden då och då.

Under åldern 17-18 år mådde jag inte så bra, och slutade ta studierna på allvar. Skolkade mycket och jobbade hellre extra. Under denna tiden, borde jag ha bott hemma. När man är ensam, är det enklare att dränka sig själv i destruktiva tankar och låta ångest ta över. Det finns ingen runt omkring att dölja det för, samtidigt som det inte finns någon att försöka lyfta upp en, få en på andra tankar när attackerna kommer. Under dessa perioder, är det också enklare att göra val man egentligen inte stödjer, som går emot ens grundvärderingar. Det blev mycket festande då jag kunde gå ut på krogen och ta mig hem när jag kände för det – en period som för något år sedan gav mig ångest när jag blickade tillbaka – men som jag idag har accepterat som en period där jag var lite borttappad i livet, inte funnit min identitet eller visste vem jag ville vara och lät mina känslotoppar och dalar påverka mitt beteende. Jag kan inte ändra på det förflutna. Finner ett större lugn i mig själv när jag istället analyserar över vad som kunde ha triggat igång mitt mående och varför vissa handlingar skedde, acceptera det och förlåta mig själv. Jag tror att allt som har hänt i vårat förflutna, spelar stor roll i vilka vi är idag, hur vi agerar och hur vi vill vara som personer. Tillsammans med de människorna vi väljer att omringas av.

Jag har ett mycket större behov av att få vara nära min familj nu, dels för att jag har vuxit ur det dramatiska tonårs-tänket och är mer i linje med mina syskons tänk och värderingar (mina syskon är 7-16 år äldre än mig), dels för att jag nog alltid kände ett behov av att vara självständig och vuxen, något som jag då trodde var att kunna ta hand om sig själv helt och inte be om hjälp, inte visa känslor. Idag till exempel, är min syster är 16 år äldre än mig och flyttade hemifrån typ när jag föddes. Fram tills runt 18 års ålder, kände jag henne knappt. Idag är hon min bästa vän. Jag har alltid sett upp till mina bröder som varit stora idoler. Gillat det dem har gillat, ogillat det dem har ogillat. Idag är jag faster och moster, bästa känslan och privilegiet jag hittills har upplevt. Jag kunde inte bett om bättre, mer omtänksamma, pålitliga, ödmjuka föräldrar. Varje dag reflekterar jag över hur lyckligt lottad jag är som har kommit in i den familjen jag idag har. Att veta att inte alla har det som vi. Vi är verkligen inte den perfekta familjen, och har alla bra och dåliga sidor, perioder. Men vi accepterar och respekterar varandra, och ställer alltid upp, i vått och torrt.

Det blir bättre. En mening vi så ofta hör, men sällan tar seriöst. Hur vi än mår för stunden, vad vi än har gjort- det blir bättre. Förr eller senare. Vi har överlevt 100% av våra sämsta dagar i livet. Vi borde försöka att tänka på det när vi är nere i grunden. Det är svårt, så jäkla svårt. Men vi har alltid alternativ, vi har makten över våra egna tankar. Och det är våra tankar, som styr hur vi mår. Vi kan välja att låta någon annan få oss att må på ett visst sätt, men det är då vi själva som låtit våra egna tankar bli påverkade. Tänk på det.

Kram på er!

No Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *